Veckans gravelhoj: Fria funderingar…

Prylbloggen har funderat. Funderingarna har sett sig födas ur turer. Turer på cyklar. Cyklar som kostar mycket och som kostar lite och som har en uppsjö växlar och som inte har några alls. Cyklar vars ram och hjul är tillverkade av kolfiber och av metall. En salig blandning av åk.

De spretiga tankarna om pyttipannan av tvåhjulingar har delvis också reflekterats i spegeln som stavas cykelsociala Strava.

Siffror. Etapper. Segment. Och – en känsla.

Varför var det så mycket friare att ge sig ut på en gammal CX vars topprör beprytts med minst tre signifikanta bucklor? Hur kunde PB ha så kul på en metallcykel med tunga aluminiumhjul som fartreglerades med de minst trendriktiga bromsarna på planeten Tellus anno sent 2021 AD? Shimanos CX50 cantibromsar. För övrigt en kandidat till den lilla skaran Stiligaste Fälgbromsen Någonsin.

Ingen vet.

Men en liten tanketråd som Prylbloggen tagit upp och följt en bit på vägen, är att sittställningen var förlåtande och att cykeltypen i sig inbjuder till allehanda trampnöje på en potpurri av underlag.

Men de två punkter som PB har identifierat som just sådana på en lista över potentiella skäl till oförfalskad velo-lycka är…:

Priset. Den där gamla Cannondale CX9:an som PB rullade runt på stora delar av 2020, betingade ett pris på… 1500kr. Blocketfynd. Som dels såldes in som “i bra skick” och att cykeln var i storlek 56cm.

Ingetdera stämde. De tre indenteringerna i toppröret är nämnda. Storleken var i själva verket 54cm. Som var tydligt märkt på sadelröret. Framgaffeln är tveksam om den verkligen levererades av företaget som startades på ett loft i Connecticut.

Men… c´est la vie. 1500kr är femtonhundra kronor för en fullt fungerande cykel.

Den andra punkten är chassimaterialet. Som är aluminium. Likaså hjulen. Existerar det en mindre erotisk metall i cykelkretsar idag? Där CFRP och allehanda konkoktioner av kolfiber är allerådande? Svårt att veta. Aluminium som metall ger mindre tillverkare en livslina, men PBs funderingar har broderats ut i andra riktningar.

Det låga inköpspriset tillsammans med faktumet att cykeln är tillverkad av metall – och den trevliga sittställningen – skapade en färdkamrat som PB tror de allra flesta önskar sig. Vare sig om det rör sig om en person eller ett fordon.

Inga måsten, inga rädslor, inga tankar i bakhuvudet om att behöva ta det lugnt, tänka på cykeln som är så dyr och hjulen som betingade si och så många kronor. Med metall var det bara att mosa på utan räddhågsenhet över elaka stenar, grenar och annat som Moder Jord kunde använda sig av för att förstöra ens ömtåliga cykel.

Den cykliga friheten som den där begagnade slit-CX:en gav PB var och är väldigt libererande. Så pass att Prylbloggen börjat betrakta aluminium och metall – som i stort sett fram tills idag setts som ett sekunda material vis a vis kolfiber – som en i allra högsta grad aktuellt sätt att konstruera en cykel av. Inte minst för den där australiensiska no worries mate-attityden till ens cykling som den skapar. Det är bara att köra på. Inget att oroa sig för om en ilsken sten stöter emot hjulen. Det är inte hjärtskärande som samma händelse med ett par premium-istiska kolfiberhjul som betingar ett pris i närheten av 20.000 kronor…

Det PB försöker förtälja är att man kan hitta cykellycka för blott 4250 kronor, istället för de där 100.000 eller rentav 150.000 kronorna som alldeles för många cyklar numera kostar. Inget ont om dem. De är oerhört lätta, växlar och bromsar fungerar sofistikerat och de har ett väguppträdande som är sublimt.

Men i den verkliga världen utan följebilar och personliga mekaniker är en enkel, anspråkslös cykel kanske allt man behöver.

4250 kronor? Ja, priset för Cannondalens efterträdare. En begagnad Merida CX100 med 8-delad Claris, mekaniska skivbromsar och ett minimum av stjärnglitter. Och just därför är den så uppskattad av Prylbloggen.