Prylbloggen
Svenska Cycling Plus
Prylbloggen

Måttbeställd titan-racer

Vilket material är trevligast? Material för att tillverka en cykelram alltså. En del cyklister som ofta bär tröjor av ull hävdar att inget någonsin – förr som nu som alltid – kommer slå stål som Det Enda Godkända Materialet. Själv var jag en gång i tiden stormförtjust i titan. Denna gudomligt gråa metall – oavsett om ytan var polerad och glänsande eller lika matt och finishen platt som en pannkaka, så har den ett magiskt skimmer omkring sig. Rostar inte heller.

Så jag hade kärat ner mig ordentligt i titan som material och myt. Långa nätter med Google-slagningar på titan plus cykel gav vid handen att alla som sysslar med måttbeställda ramar – nästan – har Amerika som hemvist. En febril epostkonversation följde och efter utlovade tre månader som blev ett år anlände så slutligen Ramen, Gaffeln och den heliga Sadelstolpen.

Andakten var påtaglig, pulsen strax under anaerob och svettningen nära inpå påbörjad, när jag lyfte de matta rören ur kartongen. Vilken underbar maskin! Jag kan ha nämnt något om ”Det här är den sista cykel jag någonsin behöver!”

379034_10150510787176329_23001282_n
Black Sheep Northdam – tidlös, elegant, bekväm gång. Inte jätteeffektiv.

Det var fem år sen. Jag mår bra nu.

Cykeln – som för övrigt kom från den flerfaldige NAHBS-vinnaren Black Sheep – var en trevlig bekantskap. Men den bästa någonsin? Nej. Mina 85 kilo kunde alltför enkelt övertala ramrören att flexa en hel del. Bekväm gång ja – den mest råa och effektiva drivlinan sedan säkerhetsvelocipeden uppfanns? Nä. Dessutom fungerade inte Black Sheep:s kedjesträcknings-system något vidare. Som resultat var aldrig bakhjulet helt centrerat i baktriangeln – cykeln gick krabbgång. Obehagligt.

Men som lektion i att köpa en måttbeställd customram och upplevelse kan jag konstatera att titan är trevligt. Och att man ska välja firma med omsorg.

Mitt äventyr med titanernas metall skänkte mig också en nyfunnen uppskattning för kolfiber. Som också trevligt. Hur syntetiskt och – pådyvlat eller verkligt – själlöst det än må vara.

 

Erol Orhun
Nyfiken, frågvis, vetgirig. Om allt och alla. Antal hjul är inte så noga, men fordon på två och fyra hjul har alltid spelat hårdare, högre och härligare på hjärtats strängar. Intresserad av allt som är intressant i världen. Första cykeln? En metallic-blå GX 2000 med halvmeters limp-sadel. Sedan en TBG, en Miyata, en Bridgestone, ett par Bottechia, en Kona... Och det var innan intresset fick verkshöjd på allvar. Skriver mest om prylar. För det är roligast.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.