Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns på https://www.cyclingplus.se/anvandarvillkor/. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

BLOGGMENY
Annons
Annons
Annons
Annons

Veckans gravelhoj

Milkomeda. Ett uttryck jag inte hört tidigare, trots att jag är omkring mig och till mig om vetenskap, teknik och paradigmskiften inom människans förståelse och kunskap om vårt klot i kosmos. För det är där detta sammanslagna ord har sitt ursprung: om några miljarder år kommer nämligen den närmaste galaxen Andromeda (också en mycket fin låt med saligt insomnade riksbandet Kent) att göra en full frontal-krasch med vår del av universum Vintergatan. Eller Milkyway som den heter i den engelskspråkiga världen. Resultatet? Andromeda och Milkyway kommer att skapa ett fluffigt moln (inte en spiralgalax som man traditionellt har lärt sig) som någon finurlig stjärnskådare givit namnet Milkomeda.

download

Och det fick mig att tänka till.

Runt 1998 snurrade MTB-världen kring freeride i alla dess former. Det gick så pass långt att Cannondale varumärkesskyddade ordet och förkristligade en linje med burleska heldämpade hojar kittade med brutala dubbelkronade framgafflar med det epitetet. Numera är den tindrande sagan freeride all. Men om man tar ett kliv tillbaka och ögnar hela bilden, så ger rörelsen fortfarande ringar på vattnet. Ta sadeln Berzerkr. En rejäl limpa som mest var tänkt för ruff downhill och kraftiga dropp. Men inte bara, om man hade överseende med en vikt som låg några gram över Selle Italia:s klassiker Flite så kunde man vila ändalykten i en rejält bekväm hammock som trots vad modellbeteckningen och det tänkta användningsområdet instruerade, var en ordentligt mång-gångbar mountainbikesadel för alla oss som bara ville rulla i skogen och vara oss själva för en stund. Utan minsta tanke på hets, stress, press och annat som de som klädde sig i millimeter-tunn lycra mest sysslade med.

De klassiska NORBA-hardtail:sena blandades upp med de gungande freeride-cyklarna och i andra änden skapades ett tillåtande moln med frenetisk kreativitet där mountainbike fick vara det som den en gång skapades för: en upptäckar-o-mobil.

Vilket elegant för mig till gravelhojar. Analogt med Milkomeda kan vi nu skönja den kommande generationen av landsvägscyklar. Hurdå? Där den traditionella stålracern var kittad med en Columbus SL-ram, Campagnolo Nuovo Record-grupp och Mavic MA4-fälgar var den gängse hojen för alla aktiviteter som ens andades “landsväg” eller 700c-hjul, återfinner vi nu ett hjärnsnurrande och idéretande multiversum av genrer, subgenrer och mashups just i den en gång så rigida, stela och regeltyngda asfaltscykelvärlden. Du har cyklar som används i WorldTour, komfort-racer, endurance, allvägs-hojar, grusvägscyklar, gravelcyklar, groadcyklar, bikepackingcyklar, touringcyklar. Och detta tindrande moln av nya genrer/stjärnor kommer bara fortsätta växa.

Detta är en bra sak. För nu slipper du skaffa en rå tävlingsracer om du är ute efter en landsvägscykel. En racer som traditionellt haft en obarmhärtig, nackbrytande geometri. En racer som egentligen enbart är relevant om du ska ställa upp i ett lopp sanktionerat av Svenska Cykelförbundet.

Kollisionen mellan Milkyway (de där 80-tals landsvägscyklarna där 21c-däck ansågs brett, tungt och långsamt)) och Andromeda (kolfiber-groad där 28c-däck är det nya 19c-däcken) kommer skapa Milkomeda (framtidens månggångbara mega-racer för lappad asfalt, steniga slingrande grusstigar och alla bitarna som knyter ihop dem utan för mycket effektivitets-tapp). Och det har fått mig att ta en, tio och tjugo rejäla funderare på vilken sorts cykel som jag behöver inför nästa säsong.

Med betoning på behöver naturligtvis.

De oomkullrunkeliga kriterierna för min nästa 700c-hoj – förutom att det ska vara en cykel som är byggd för 622-hjul – börjar med en herrans massa kolfiber:

Ram och gaffel behöver vara konstruerade av detta mirakelmaterial. Basta. ´Bong or bust som min vapendragare TJ fått höra till leda. Karbong eller intet är det som gäller. Aluminium må ha sett en brant utvecklingskurva och titan är trevligt, men en väldesignad och genomtänkt kolfiberram med dito gaffel utgör en mycket, mycket komplett grund att bygga vidare på. Styv, lätt, bekväm med distinkt precision parad med en märkvärdig plush-het och dito rakryggad rapphet. De allra flesta namnkunniga tillverkare har numera satt de här motsägelsefulla parametrarna. En cykel beställd från internet eller i affär spelar inte så stor roll – förutom för plånbokens hälsa då – det är på passform och geometri det hänger. Själv har jag funderat i en både fantasiväckande och efter den där tjugonde tankevändan, lite irriterande rundgång. Inget är bestämt, men jag har börjat skönja åt vilket håll och typ av ram det lutar.

En annan aspekt är att hjulen behöver möta vissa krav som jag är nyfiken på att lära mig mer om och framför allt hur det är att leva med dem i en cyklig vardag: tubeless, TA-axlar, nav förberedda för Centerlock-skivor, breda och rymliga fälgar för ett tryggt fundament för plumpa däck och – naturligtvis – konstruerade av kolfiber. Man brukar läsa och höra att man inte kan köpa sig snabb. Det är självfallet nys. Klart man kan göra det. Köp ett par fina hjul tillverkade av en duglig firma med fälg i kolfiber och profil efter terräng, så kommer man omedelbart känna skillnad. Basta. Visst, plånboken kommer be om nåd, men vem sa att fart någonsin skulle vara gratis? Don´t buy upgrades – ride up grades som den där belgiska farbrorn ska ha sagt en gång anno dazumal, men strunt i Gnälly Merckx. Dessutom är det väl ingen som fortfarande är under villfarelsen att han vann sina legio Grand Tour enbart på pain y agua?

Nästa punkt är växlar som ska växlas och på vilket sätt de ska göra så. Det är förresten ingen självklarhet att jonnen ens ska vara utrustad med en växellåda. Länge trampades det enpetad titan-racer med bibehållen knäfunktion tack så mycket, men sedan 1x landade så rullar jag asfalt med ett kedjehjul… Så. Den kommande cykeln kommer troligen ha en OneBy-konfiguration med en lämplig kassett. För handen på en hel hög med hög med hjulbyggareböcker signerade av Jobst Brandt: hur ofta är man nere på 53×11 och spinner ut? Precis. Lärdomar som hittills dragits av att köra med en 40-tänders Wolftooth-klinga på min tyska snabbköpscykel, är att en differens på en ynka tand mellan kassett-kugghjulen gör en markant skillnad i upplevt motstånd och kadens. Så att matcha fysisk förmåga, ambition med rätt kassett med rätt spridning är av vikt. Av en händelse verkar det som att kassetter ämnade för juniortävlingar har en lovande bredd. Minsta kugg 14 och största, lagom. Det trevliga är att den tighta änden är 1tands-separerad en rätt bra bit. Måhända blir det en sån. Så. En bakväxel blir det troligen. Men hur ska den motiveras att rycka och dra kedjan över kassettens gamut?

Skivbromsar som moduleras hydrauliskt är en självklarhet. Shimano är den gyllene standarden och dess Flatmount-ok nätta, eleganta och funktionella.

På elektriskt vis – Di2 eller eTap, det får framtiden utvisa. De testcyklar vi provat med digitalt dompterade derailleurs har lämnat rätt god mersmak, oavsett hur idén med en än mer tekniskt komplicerad cykel känns. Man ger en lätt order via bromsreglaget som sedan utförs med germansk precision. Det är rätt tilltalande för Prylbloggen. Dessutom lockar det att leva med säg Di2 i vardagen och de lärdomar som kan dras av cykling som görs i vardag, helg och med vänner i urskurer och solstänkt sommar. Semiautomatisk DSG-låda för cykel? Sign me upp. Än så länge.

Vidare i kravlistan för min Milkomeda-hoj: lite längre reach än vad jag är van vid – lite kortare styrstam och bredare styre än vad man av tradition har sett som just tradition. 90 millimeters ´stam med styre som är bortåt 50 centimeter vore intressant att prova under en längre period. Kanske med flare. Ritchey har en modell som är intressant för detta ändamål.

Däcken då? 28:or av något fabrikat. De i United States of USA har ju tillgång till en avundsvärd flora av groadventure-däck, men något intressant och fit for purpose ska kunna hittas här i Sverige. Continental eller Schwalbe finns på listan. Panaracer, Geax och Hutchinson är andra. Michelin och Pirelli likaså.

Effektmätare är en annan finess som behövs, krävs, måste bockas av. Det var länge sedan som man var tvungen att ta ett extra huslån för att få råd med en SRM från den tyska marknadsledaren. Numera krävs bara ett halvt lån och pristrenden pekar mot allt lägre nivåer. Vilket är en bra sak för alla oss som vill kunna kvantifiera hur många eller få watt vi presterar under den där mördarbacken där vi alltid mäter oss själva mot oss själva. Stages är en disruptor, 4iiii en annan och när nu självaste Shimano ger sig in med DuraAce 9100-P, så ser framtiden för demokratisk watträkning ljus ut. För om de ger ut en version på DuraAce-nivå så törs vi sätta en slant på att vi om några år får se en Ultegra-mätare och därefter en på 105-nivå. Ropen skalla! Effektmätare för alla! Så en sådan vill jag ha på min landsvägs-trampotard.

Vad mer? En trampeffektiv cykel som inte blöder watt ut en svampig gaffel, sviktande ram och som växlar blixtsnabbt och bromsar tryggt med en fjäderlätt känsla på STI-reglagen och vars gångkultur understryks av mjukfasta däck, lång reach för god position och nätt styrstam parat med brett styre för trygg och insta-säker styrkontroll. Och alltsammans för en vikt som börjar på en sjua.

Vilka cyklar har jag då kollat in 20 gånger? Några cykelcrossar, några komfortracrar, ett par få traditionella landsvägs-tävlings-cyklar med nackont-geometri (men de klickade jag snabbt bort). Vad alla har gemensamt är att jag ser potential till att förbättra dem, förfina dem, trimam dem som jag vill ha dem. Vilka märken har jag då kikat närmare på? Några cyklar från de stora tyska disruptorerna, några cyklar från de stora märkena i USA.

Eller så kan man koka ner det såhär:

Så lite cykel som möjligt men inte mindre. There you have it, morgondagens allvägs-cykel.

 

Prylbloggen önskar en god jul

Erol Orhun
Nyfiken, frågvis, vetgirig. Om allt och alla. Antal hjul är inte så noga, men fordon på fyra och två hjul har alltid spelat hårdare, högre och härligare på hjärtats strängar. Intresserad av allt som är intressant i världen. Första cykeln? En metallic-blå GX 2000 med halvmeters limp-sadel. Sedan en TBG, en Miyata, en Bridgestone, ett par Bottechia, en Kona... Och det var innan intresset fick verkshöjd på allvar. Skriver mest om prylar. För det är roligast.

Lämna en kommentar